Tankar och känslor efter en sorgsen helg.

I torsdags kväll förlorade min morfar, efter drygt ett halvår, kampen mot sin cancer.
Jag är förvånad över hur pass hårt hans död tagit mig. Jag känner en saknad som faktiskt förbryllar mig.
Att jag skulle sörja när den dagen kom, det förstod jag så klart.
Att jag skulle känna så mycket som jag gjort och gör, det förväntade jag mig däremot inte.
På grund av att detta, hur sorgligt det än är, ju är livets gång…
Morfar blev nästan 85 år, vilket inte alls är dåligt.
Med tanke på sjukdomen tycker man kanske dessutom att det borde ha varit någorlunda väntat.
Men det var det ändå inte, inte för mig.
Morfar har alltid vart frisk och pigg, och jag trodde att han skulle tillfriskna och passera 90-sträcket.

Kanske är det extra svårt att ta in för att han sist jag hälsade på hos honom och mormor, inte visade minsta tecken på sjukdom.
Att mitt sista besök skedde sent i höstas känns så här i efterhand lite tungt.
Jag har tänkt, precis som man efteråt brukar, att: ”jag borde ha hälsat på mer”, jag borde ha gjort det och det…
Det är så lätt hänt att man lever i sin egna lilla bubbla, att man tänker att: ”det hinner jag senare”.
Och vissa gånger blir det inget ”senare”.


Jag hann aldrig prata med morfar igen.
När jag anlände till vårdhemmet på torsdagseftermiddagen sov han, efter att ha fått något sövande och något för att lättare kunna andas.
Synen jag möttes av när jag steg in i rummet var jag allt annat än beredd på.
Han var så otroligt mager.
Det syntes att cancern helt och hållet tagit över hans kropp, och först i det ögonblicket förstod jag att ”nu är det verkligen snart slut”.
Jag ville att han skulle vakna, ville få prata med honom en gång till.

Jag och Micke lämnade sjukhemmet en stund för att göra några ärenden i väntan på hans uppvaknande.
Han vaknade inte mer. Runt två timmar senare öppnade vi åter dörren till hans rum.
I ungefär samma stund som vi steg in i rummet lämnade han livet, jag vet inte ens om vi hann dit.


Jag hann dit medan han levde i alla fall, det är det viktigaste.
Trots att han inte var vid medvetande, så hoppas jag att han, någonstans, kände att jag satt där.
Och att han förstod att jag kommer sakna honom.